Chapter XI · Śloka 19
अनादिमध्यान्तमनन्तवीर्यम्
अनन्तबाहुं शशिसूर्यनेत्रम् ।
पश्यामि त्वां दीप्तहुताशवक्त्रं
स्वतेजसा विश्वमिदं तपन्तम् ॥
अनन्तबाहुं शशिसूर्यनेत्रम् ।
पश्यामि त्वां दीप्तहुताशवक्त्रं
स्वतेजसा विश्वमिदं तपन्तम् ॥
anādi-madhyāntam ananta-vīryam
ananta-bāhuṁ śaśi-sūrya-netram ।
paśyāmi tvāṁ dīpta-hutāśa-vaktraṁ
sva-tejasā viśvam idaṁ tapantam ॥
ananta-bāhuṁ śaśi-sūrya-netram ।
paśyāmi tvāṁ dīpta-hutāśa-vaktraṁ
sva-tejasā viśvam idaṁ tapantam ॥
I behold You without beginning, middle, or end, of infinite power, with endless arms, the moon and sun as Your eyes, blazing fire as Your mouth, scorching this entire universe with Your own radiance.
The moon and sun become eyes that illuminate the cosmos day and night; fire becomes the mouth that consumes all things. These images translate abstract omnipresence and omnipotence into vivid, visceral perception.
